Min egen lilla tankebok

Jag har varit lite nervös i helgen. Min telefon ringde i torsdag - Hej, det är från tandläkare stenberg här. Kan du komma på måndag?. FAN. jag vill inte. Jag hatar ju tandläkaren. Iaf så sa jag att det var ok, nervös som dundrans. Mina tänder ilade hela helgen och jag fick säkert 54 hål i alla tänder. Nervöst vaknade jag och gruvade mig. Ja, ja. 11.00 var det dags. Parkerade utanför, hoppades hela vägen dit att jag skulle krocka, men icke. Jävla också. Går med tunga steg upp för trappen och in genom dörren. Det luktar illa. Tandläkare. Funderar i väntrummet på att sticka, reser mig just upp ur fåtöljen då dörren öppnas - AnnaCarin, nu är det din tur. Svetten lackar. Fan, jag hann inte sticka. Funderade på att slå ner sköterskan men det behöver  ju inte vara en helt ok lösning. Jag går nervöst in, pratar med Ronny i ett tills det att han tvingar ner mig i stolen och säger - Du ska nog se att det här går bra. Jo, för han kanske. De flinar elakt och blodet rinner ur munngipan på dem. Eller? Nu är det försent. Jag är fast. Efter 18 minuter går jag trallande ut därifrån. Inte ett hål. Tidelipom. Funderar på varför jag är så rädd. Jaha, det var ju inte så farligt. När jag blir stor ska jag slå ner tandläkaren och sedan inte vara rädd mer. Om jag blir mer rädd kanske de kan bjuda mig på någon god drog. Hmmm... det kanske är det man ska föreslå nästa gång. Kanske bli  sövd. Eller aldrig mer gå dit. Det är nog den bästa lösningen.